Aldrig en suck,
aldrig en klagan
Alltid förnöjd på jorden Du gått
Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar
Så nöjd som Du levat,
så nöjd gick Du bort
Mötas och skiljas
är livets gång
Skiljas och mötas
är hoppets sång
När dagen synes oss som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar
Det finns en glädje
större än sorgen
Glädjen att minnas
Det finns ett hav som ingen ser
Det finns en grav där ingen dör
Det finns en sol som ej går ner
Det finns en strand i varje själ
Du somnade stilla
när färden var slut
Från allt vad Du lidit
Du nu vilar ut
Du somnade stilla
ej sjukdom och oro nu mer gör Dig illa.
Skön blir vilan som graven ger,
gott att veta att Du ej lider mer.
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
Det sägs att döden är en duva som vårdar om vår själ
Ett milt och evigt väsen som bara vill oss väl
Som lyfter oss mot ljuset när dagen går mot slut
Och lägger oss bland rosor där vi får sova ut,
Så gärna vi önskar att Du får sova så.
Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknaden visa vad
döden tog
Du friden har funnit från
sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos
oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten
Ditt goda hjärta och glada lynne,
hos oss skall leva i tacksamt minne.
Ditt varma hjärta slutat slå
Du alltför tidigt fick från oss gå
Tack för den kärlek Du oss givit har
Ditt vackra ljusa minne lever kvar
Så liten plats en människa
tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det
Solen har dalat,
dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärta
Sov till vindarnas smekande sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro och strid
Sov i underbar frid.
Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem